Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Med anledning av dagens ledare i DN återpublicerar vi en text från 23 januari 2013 på samma ämne.

Det är hårda tider för journalister i Turkiet. Men det finns, som tur är, besvärliga röster kvar. På SvD:s Kulturblogg kan vi läsa om Burak Bekdil som i Hürriyet Daily News häcklat premiärminister Erdogan och muslimchauvinistiska drag i turkisk in- och utrikespolitik.

I en ironisk artikel skriver Bekdil att ”Turkiska vetenskapsmän har tagit fram världens första muslimometer, ett redskap som sägs kunna mäta en persons muslimskhet, vilket anses vara användbart när man ska anställa offentliganställda.”

Bekdils muslimometer ska naturligtvis uppfattas som ett skämt. Men som så ofta överträffar verkligheten dikten, och som vi skrivit om tidigare här på bloggen samtalar Migrationsverket med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur genuin kristna asylsökandes tro är.

Men hur ska man bedöma graden av religiositet?  Ska man gå efter hur stark någons tro är? Hur mäter man det? Och tro på vad? Eller ska man snarare kontrollera hur ofta någon utför centrala ritualer? Räcker det att vara döpt, eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Är det kvantitet eller kvalitet som räknas? Kan man bedöma muslimers muslimskhet, som vissa verkar mena, genom längden på skägget eller färgen på sjalen? Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Att någon ofta går i kyrkan behöver ju inte vara ett bevis på dennes fromhet. Kanske är hen där för att få lite sällskap. Att framstå som muslimsk verkar ge politiska fördelar i Erdogans närhet och kan därför vara ett utslag av opportunism snarare än av gudfruktighet. Någon kanske går på Bikramyoga tre gånger i veckan för att ragga, medan någon annan yogar hemma i det tysta och inte alls verkar helig för omgivningen.

Migrationsverket och Sveriges Kristna Råd ska träffas en gång i halvåret för ”kontinuerlig dialog och utbyte”. Kanske kan de ta fram en prototyp till en kristometer som Erdogan kan vidareutveckla.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Periodisk fasta, inget nytt fenomen

-->

I söndagens DN kan vi läsa att ”Leangains”, dvs periodisk fasta har blivit en ny hälsotrend. Periodisk fasta innebär att du avstår från mat samt drycks som innehåller kalorier under en viss period. Exempel ges på personer som fastar på detta sätt två dygn i veckan medan andra väljer att fasta 16-20 timmar per dygn men äter stora poertioner under de övriga timmarna. Fenomenet beskrivs som helt nytt och forskare från Karolinska institutet menar att eftersom det är en ny trend som tydligen kommer från USA så finns det heller inga studier som kan bekräfta eller dementera dess hälsovinster.

Som religionsvetare finner jag det mycket märkligt att detta beskrivs som nytt. Människor inom olika religiösa traditioner har genom historien fastat regelbundet. Vissa muslimer har, utöver fastan under ramadan, i århundranden fastat måndagar och torsdagar. Motivet som anges till denna fasta är naturligtvis religiös: Fastan anses som sunna dvs rekommenderad eftersom det finns haditer som anger att profeten Mohammad gjorde så. Muslimer som fastar motiverar således sitt handlande genom att hänvisa till profetens sunna, hans sed, men också med att fastan bidrar till att känna solidaritet med fattiga, de som inte har mat och att fastan är ett sätt att visa sin kärlek och tacksamhet till Gud.

Dock finns det inget som säger många muslimer som fastar en eller ett par dagar i veckan inte gör det också av andra skäl. Många har i likhet med Henrik Viberg Forsgren, som driver sajten periodiskfasta.com, också känt att de mår bättre av att fasta ett par dagar i veckan, för  andra handlar det om att hålla vikten. Ofta ignoreras det faktum att parallellt med svar som hänvisas till religion finns naturligtvis en mängd andra svar på varför människor handlar som de gör, de behöver inte utesluta varandra utan tillgodoser olika aspekter av människors identitet.

Den muslimska fastan skiljer sig från Leangains eftersom den handlar om att avstå från alla former av mat och dryck (samt cigaretter, sexuell aktivitet, skvaller och andra dåliga gärningar mm) under dygnets ljusa timmar (vilket ofta blir ungefär 16 timmar på sydligare breddgrader än Sverige). Leangains skiljer sig dock genom att den i första hand motiveras med individuella hälsovinster istället för hänvisningar till Gud.

Också inom kristendomen är det vanligt med periodisk dagsfasta. Inom ortodoxa kyrkor rekommenderas t ex fasta på onsdagar och fredagar utöver de faste perioder som föregår de stora högtiderna. Den ortodoxa fastan kan gå till på olika sätt. Vissa avstår från kött, ägg och mejeriprodukter under fasteperioden medan andra också avstår från fisk, vin och olivolja. Fastan bygger liksom inom islam på att följa förebilder, i det här fallet Jesus men även apostlarna.

Detta är bara två exempel, det finns många andra inom religionernas värld (se t ex Christer Hedins kapitel om Fasta i världens religioner i boken Ramadan - en svensk tradition).Helt klart är i alla fall att periodisk fast inte är ett nytt fenomen utan något som förekommit i tusentals år i mänsklighetens historia.

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

Omar Mustafa och internationella teologer

I händelserna kring Omar Mustafas snabba tillsättning och avsättning i den socialdemokratiska partistyrelsen finns vid det här laget en uppsjö möjliga utgångspunkter. Med utgångspunkt i utbildningspolitik och religion skulle jag vilja diskutera en problematik som kan vara viktig att känna till i sammanhanget.

Det jag skulle vilja diskutera är ett fenomen som kan kallas ”importerade imamer”. Vad detta innebär är helt enkelt i första ledet att Sverige inte i dagsläget utbildar imamer. Idag erbjuder Uppsala Universitet kurser i islamisk teologi. Även Kista Folkhögskola har långt gångna planer för att erbjuda en imamutbildning. Än så länge har emellertid ingen imam studerat hela sin teologiska examen vid ett svenskt universitet eller folkhögskola. Det innebär att de imamer som tillsätts idag har utbildats vid ett universitet i en annan del av världen där den här typen av komplett utbildning erbjuds.

Detta innebär att svenska imamer i hög grad kan ha avvikande åsikter från vad som kan betecknas som majoritetssamhällets uppfattningar i vissa frågor. Men då de importerade imamerna inte alltid är förtrogna hur det svenska samhället fungerar på olika nivåer innebär det också att dessa imamer kan framstå som irrelevanta ”lärde” som inte har tillbörlig insikt om samhället på olika nivåer, i synnerhet för unga muslimer som fötts och levt hela sina liv i Sverige. Det innebär att inflytandet från imamer som framstår som världsfrånvända eller på olika sätt oinsatta blir begränsat.

Så vad har detta med Omar Mustafa att göra? Om en muslimsk organisation vill bjuda in någon med teologisk utbildning till sin organisation, möte eller konferens så kan helt enkelt (så här långt) denna person komma från Sverige (om inte personen är svensk men har studerat in en teologisk examen utomlands). Detta bäddar också för att det kommer att finnas en diskrepans mellan åsikterna som medlemmar (och rimligtvis även ordföranden) i en viss organisation kommer att ha, och de åsikter som den inbjudna teologen har. Däremot kan den här diskrepansen förstås vara större eller mindre.

När jag gjorde ett fältarbete vid Sveriges Unga Muslimers (SUM) ungdomskonferens 2009 (och Omar Mustafa satt i styrelsen) så blev det tydligt hur stor diskrepansen kunde bli (se Bäckelie 2011 för en mer detaljerad redogörelse). Flera internationella teologer var inbjudna och för en betraktare kunde skillnaden te sig som att å ena stunden vara på högmässa i Svenska Kyrkan för att i nästa stund befinna sig på ett eldigt möte i Pingstkyrkan. Vid ett tillfälle ville en imam ta emot en ny konvertit på scen och ge denne ett nytt – muslimskt – namn, utan att ha rådfrågat vare sig SUM eller konvertiten själv. Situationen skapade ett märkbart missnöje hos både organisatörerna och åhörarna.

För att sammanfatta: Att säga att Sverige inte har någon imamutbildning kan förstås inte tas som intäkt för att bjuda in precis vilken föreläsare eller teolog som helst. Däremot är det rimligt att, mot ovan tecknade problematik, förvänta sig att internationella teologer de facto kommer ha en viss mängd problematiska uppfattningar i ett svenskt perspektiv. Att inte ha en förståelse för den här situationen gör det också obegripligt att förstå varför Omar Mustafa skulle motsätta sig villkoret att inte bjuda in olika utländska teologer, åtminstone så länge kravet är mer allmänt formulerat.

/Jonatan Bäckelie

doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs Universitet

Referens:

Bäckelie, Jonatan. (2011). I vilken utsträckning relaterar unga muslimer till den politiska vänster-högerskalan i Sverige?: En fallstudie från SUM:s ungdomskonferens 2009.

Buddhistisk extremism eskalerar

Idag publicerade jag en artikel på Sydasien.se om den senaste vågen av protester från buddhistiska fundamentalister i Sri Lanka. Just den artikeln behandlar protesterna mot en halalcertifiering i Sri Lanka. I Sri Lanka har protesterna än så länge pågått utan några större våldsamheter. Men den fundamentalistiska gruppen Bodu Bala Sena har fått större inflytande och kräver mer förbud mot muslimska intressen, bland annat har de nya protesterna handlat om slöjförbud (främst niqab) och uppmaning till bojkotter av muslimska affärer. Det är inte bara muslimerna som denna grupp protestera emot, även kristna kyrkor har fått utstå stenkastning och protester. I Sri Lanka har inte protesterna fått någon dödlig konsekvens, annat är det i Burma.

Under den senaste tiden har över 40 personer dödats i Burma, som en konsekvens av våldet mellan buddhister och muslimer. Rapporter talar om att över 12 000 muslimer har fått fly sina hem. Som i fallet med Sri Lanka så används liknande retorik (som kanske används av de flesta islamfobiska organisationerna globalt sett) av de buddhistiska munkarna, retoriken handlar om att den muslimska populationen växer för fort och håller på att ta över landet och på så sätt hotas även buddhismen existens i landet. En buddhistisk munk som har fått särskild betydelse i den muslimsk fientliga retoriken är Ashin Wirathu som liknar muslimerna vid ett ogräs, som han menar måste klippas bort innan de tar över landet. Även i Burma uppmanas den buddhistiska populationen att bojkotta muslimska affärer, här har man dock tagit steget längre och delar ut klistermärken för affärer som buddhistägda så folk ska handla i ”rätt” affär.

Likheterna i de båda länderna är slående, med den stora skillnaden att människor har dött i Burma på grund av våldsamheter som uppstått. Dessa likheter behöver naturligtvis inte betyda att det kommer bli en dödlig utgång i Sri Lanka, men faktum är att detta inte är första gången de båda etniciteterna drabbar samman, år 1915 var det stora upplopp i Sri Lanka mellan singaleser och muslimer med flera döda som resultat. Fortsätter protesterna i Sri Lanka så är jag rädd för att det bara är en tidsfråga innan det första dödsoffret skördas i vad som kan vara en ny etnisk konflikt i landet.

Andreas Johansson

Doktorand i religionshistoria, Lunds Universitet

Lärare i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Debatt om muslimsk feminism

I P1s Människor och Tro i fredags återfinns ett intressant exempel på den offentliga diskussionen om islam i Sverige.  Pernilla Ouis, tidigare en av Sveriges mer namnkunniga offentliga muslimer, som bytt sida och nu mest är känd som  "islamkritisk" debattör, diskuterade begreppet "muslimsk feminism" med Fazeela Selberg Zaib, tillika debattör, men också initiativtagare till ett nytt feministiskt nätverk bland svenska muslimer. 

Debattens tema var om en kombination mellan "islam" och "feminism" överhuvudtaget är möjlig. Ouis svarade nej, Selberg Zaib ja. Det jag finner religionsvetenskapligt intressant är inte frågan i sig utan karaktären på debatten.

Ouis utgångspunkt var att "ideologiskt" sett är de två storheterna "islam" och "feminism" oförenliga. Det skäl hon lyfte var att den text, Koranen, på vilken den förra storheten vilar, innehåller delar som är uppenbart problematiska ur jämställdhetssynpunkt. Detta kan inte ignoreras.  Ouis vidhåller flera gånger under diskussionen att muslimer "måste förhålla sig till" dessa delar av Koranens text och erkänna att de utgör är ett problem. Exakt vad "förhålla sig till" innebär förblir oklart, och än mer förvirrande blir det mot bakgrund av det faktum att "förhålla sig till" Koranens och erkänna problemen är just precis vad hennes debattmotståndare gör, klart och tydligt. För Fazeela Selberg Zaib är dessa delar av Koranen helt enkelt irrelevanta, och utan giltighet i dagens värld.  

Men det räcker inte. Debatten fortsätter, och kravet att muslimer måste "förhålla sig till" Koranen upprepas. Och ett litet tillägg från Ouis ger en ledtråd till varför; det är det lilla ordet "ärligt". Muslimer måste förhålla sig "ärligt" till Koranen. 

Med andra ord: Ouis hör vad Selberg Zaib säger, men det finns tvivel om att orden svarar mot vad hon egentligen anser. Jag tror att man här ser nyckeln till kommunikationsproblemet.  Ouis hänvisar tillbaka till sin egen tid som en av Sveriges mest namnkunniga konvertiter och redaktör för den apologetiska tidskriften Salaam. Hon minns hur hon återkommande blev tvungen att försvara islam gentemot en kritisk omvärld, framför allt i fråga om kvinnors rättigheter.  

Vad Ouis inte noterar är att den koransyn som Fazeela Selberg Zaib ger uttryck för är radikalt annorlunda än den som som dominerade i till exempel Salaam under dess storhetstid på 1980 och 1990-talen (för en studie av tidskriften, se islamologen Jonas Otterbecks avhandling). Den senare handlade om att försvara integriteten hos korantexten. "Feministiska" tolkningar blev avancerade övningar i grammatik och etymologi för att visa att det som stod egentligen betydde något annat än vad man under 1400 år hävdat att det betydde, och det som en bokstavlig läsning gav för handen. Tolkningarna blev emellanåt smått absurda, och det är rimligt att tänka sig att en viss kritisk självreflektion kring den egna ärligheten ibland smög sig på hos tolkarna. 

Men det är inte detta synsätt som företräds av Fazeela Selberg Zaib (åtminstone om man lyssnar till det hon faktiskt säger). Hon föreslår ett Alexanderhugg.  Problematiska delar av Koranen kan helt enkelt förpassas till historiens skräphög, och andra delar, vilka stärker en feministisk position, kan istället lyftas fram. Denna tolkningsmetod har naturligtvis sina egna problem (inte minst att den blir cirkulär). Den är marginell i en samtida inom-muslimsk religiös debatt. Dess potential att accepteras av muslimer runt om i världen är måhända begränsad, åtminstone i nuläget. Men det går inte att förneka att den finns, och att den utgör ett motbevis mot Ouis tes att "islam" med nödvändighet är oförenlig med "feminism" och detta på basis av korantexten. Om man vill framhärda med den tesen får man frånerkänna denna radikala tolkningsvariant status som exempel på "islam". Det är naturligtvis möjligt, men är samtidigt ett ställningstagande i en inom-muslimsk religiös debatt, ett ställningstagande som i sig är intressant att religionsvetenskapligt analysera.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Kontrajihadismens utgångspunkter

Med anledning av den demonstration Swedish Defence League ska hålla i Malmö i eftermiddag återpublicerar vi ett inlägg som fokuserar några centrala tankar inom den islamkritiska idéströmning som har kommit att kallas för den kontrajihadistiska miljön.

Eftersom religionsvetare och forskare ofta beskylls för att försvara islam eller släta över problem och motsättningar i samhället är det viktigt att lyfta fram några allmänna utgångspunkter. Religionsvetenskapens syfte är inte att försvara eller legitimera vissa religioner eller tolkningar av religioner framför andra – detta är möjligtvis en uppgift för troende och teologer. Som religionsvetare ska vi istället problematisera förenklade och stereotypa framställningar av religion eller enskilda religiösa traditioner. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det människor som skapar religion, och forskningen visar att människor som menar sig tillhöra samma religion har vitt skilda uppfattningar om hur denna religion ska tolkas och bäst efterlevas.

Kontrajihadismen är en löst sammansatt transatlantisk idéströmning som framför allt förenas i en kritik av det mångkulturella samhället, islam och de medborgare som anser att alla människor skall behandlas lika i oberoende av religiös och etnisk bakgrund. Trots att det rör sig om just en löst sammanhållen idéströmning, som knyts samman via bloggar, möten (som eftermiddagens i Malmö) och individuella kontakter, kan man urskilja några centrala tankar och idéer vad det gäller synen på islam och muslimer.

Islam är enhetlig och oföränderlig totalitär ideologi

Islam står för olika saker för olika muslimer. De flesta muslimer menar nog ungefär att islam är ett idealiskt sätt att leva i enlighet med guds vilja så som denna uppenbarats i koranen och exemplifierats i berättelserna om Muhammads liv. Hur dessa källor ska förstås är man emellertid oense om. Enskilda muslimer, eller muslimska tolkningstraditioner, har olika svar på samma frågor. Det gör det omöjligt att ur ett ickekonfessionellt perspektiv yttra sig om vad ”islam säger” i den ena eller andra frågan eftersom olika muslimer ger olika svar på samma fråga.

Inom den kontrajihadistiska diskursen erkänner man emellertid inte någon pluralism. Man sätter likhetstecken mellan islam och militant extremism, och den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har på ett kontextlöst sätt tolkats fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och specifika situationer som anses vara allmängiltiga.

Enligt den kontrajihadistsika exegesen är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst” och ”västerländska värderingar”. Det är också karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Eurabiadoktrinen

I den islamkritiska och kontrajihadistiska föreställningsvärden närs idén om att muslimsk-arabiska och västerländska ledare, av oklara skäl, har kommit överens om att skapa ett Eurabia – ett Europa dominerat av arabiska muslimer. Alternativt att arabisk-muslimska ledare har kommit överens om en gemensam ambition att erövra västvärlden genom såväl immigration som konfrontation. Flyktingar och asylsökanden är islamiseringens fotsoldater. Muslimer anses bedriva en form av demografisk krigsföring genom att föda många barn. Muslimer vill inte integrera sig i det svenska samhället, menar man, utan är här för att ”islamisera” genom att bygga moskéer, ställa krav på särlagstiftning och slutligen påtvinga Sverige sharialagar genom ett lömskt bruk av yttrande- och religionsfrihetslagstiftning.

Föreställningen om den eurabiska konspirationen har främst sina rötter i Gisèla Littmans, alias Bat Ye’or, internationella best seller Eurabia: the Euro-Arab axis (2005). Det huvudsakliga temat i boken är att det, sedan ”oljekriserna” på 1970–talet, existerar ett hemligt, medvetet skapat, politiskt projekt mellan nyckelpersoner inom den europeiska politiska, ekonomiska och intellektuella eliten och deras arabiska motsvarigheter – den s.k. Euro–Arab–Dialogue (EAD) – med avsikt att få till stånd en oåterkallelig transformation av Europa till en ny geografisk entitet – Eurabia.

Åke Sander, professor i religionsbeteendevetenskap vid Göteborgs universitet, har listat Eurabiaföreställningens centrala teman enligt följande:

·            islam och muslimer utgör ett mycket allvarligt, externt såväl som internt, existentiellt hot mot Europa och hela den västerländska civilisationen

·            islam är en och samma entitet sedan dess födelse 610. Den ”sanna islam” är den ”ursprungliga islam”. Islam är, och kommer alltid att förbli, en medeltida, pre–modern, oupplyst, fundamentalistisk, våldsam religiös tradition och ideologi, oförmögen till förändring

·            det är samma islam, samma muslimer och samma hot som Europa står inför vid dagens ”tredje våg” av islamiskt erövringsförsök som vid dess första försök att ta över Europa under 700–talet, som stoppades vid Poitiers 732, och vid dess andra försök under 1500 och 1600–talen, som stoppades vid Wien 1683

·            islam betraktar, och kommer alltid att betrakta, världen som binär, uppdelad i dar al–islamoch dar al–harb (krigets boning), i trogna och otrogna, och de förra har en gudomlig och oifrågasättbar plikt att erövra och underkuva de senare, en plikt att införa shari’a överallt och att göra alla otrogna till dhimmis (skyddsfolk) och slavar, vilka de har en gudomlig rätt att plundra, våldta och döda

·            alla muslimer är alltid först och främst ”soldiers of Islam”, en ockupationsmakt. Jihad är det centrala elementet i islams och muslimers väsen. De är alla, innerst inne, medeltida, extremistiska och fundamentalistiska jihadister

·            muslimer varken kan eller vill integrera sig i Europa. De är, och kommer alltid att förbli, barbarer som aldrig lämnar den islamiska världen – de tar den med sig vart de än beger sig

·            det är inbyggt i deras och deras religions DNA att misshandla sina kvinnor, fruar, mödrar och döttrar. Otrogna, dekadenta kvinnor har de gudomlig rätt att våldta

·            det ingår i muslimers natur att lura och bedra. Mot otrogna har de ett gudomligt bud att göra detta.

·            muslimer är lata och vill inte arbeta. I Europa parasiterar de på majoritetsbefolkningen och deras sociala välfärdssystem för att försvaga, söndra och ta över de europeiska länderna

·            muslimer och deras mentalitet representerar den totala motsatsen till ”oss” och ”vår” mentalitet

·            islam är en sjuk och ond religion/ideologi, att likna vid pest eller cancer

·            islam och muslimer utmärks av en okontrollerad och okontrollerbar demografi – de blir i snabb takt fler och fler hela tiden. Detta är deras starkaste vapen i deras globala jihad–ambitioner. Detta är varför Europa (och eventuellt hela den västerländska civilisationen) är dödsdömd – om ”vi” inte gör något mycket radikalt åt det

Demografer som har studerat de siffror som används av förespråkare för kontrajihadistiska tankesystem visar emellertid på två saker. Invandrare föder generellt fler barn om man endast beaktar ett kort tidsperspektiv. Men – och detta faktum ignoreras oftast av islamkritiker – om man istället ser över tid är det en tydlig trend att skillnaden mellan invandrares och ”inhemskas” födslotal minskar. Dessutom är det också viktigt att påpeka att det inte finns ett automatiskt samband mellan födslotal och barns religiositet. Uppväxt och insocialisering i det omgivande samhällets värderingar och tankar kommer också att påverka barn som är födda av föräldrar som praktiserar islam. Graden av sekularisering kommer sannolikt att öka bland andra, tredje och fjärde generations barn till invandrare.

Ytterligare en faktor som den anti-muslimska rörelsen ofta bortser från är att det inte finns ett samband mellan invandring från till exempel Mellanöstern och Nordafrika och migranternas religiositet. I Sverige uppskattas antalet människor av muslimsk kulturell bakgrund till 350000-400000, men denna uppskattning säger inte något om vad det innebär att ha en muslimsk kulturell bakgrund. I Sverige är det inte tillåtet att föra religionsstatistik och antalet praktiserande muslimer är därför inte något annat än just en uppskattning. Av den ovan angivna siffran är endast 110000 knutna till någon muslimsk organisation. Detta tycks indikera att majoriteten av ”muslimer” i Sverige de facto inte praktiserar sin religion i någon islamisk församling. Detta kan också peka på att sekulariseringen är utbredd även bland individer av muslimsk kulturell bakgrund. Graden av muslimsk praktik bland dessa invandrare kan därför vara betydligt överdriven.

Alla muslimer ljuger!

Att muslimer själva inte uttrycker, eller kraftigt förnekar, den euroarabiska konspirationen, eller i de fall muslimer talar om vikten av demokrati, mänskliga rättigheter eller integration förklarar man inom den kontrajihadistiska miljön med begreppet taqiyya. Taqiyya har historiskt varit en shiitisk angelägenhet och tolkas vanligen som att en muslim får dölja sin religionstillhörighet vid hot om våld på grund av sin tro. Då shiiter förföljts av sunnimajoriteten har man kunnat uppträda som sunnimuslim för att undvika aggression.

Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas som förställning och lögn.

Religion och våld

Avslutningsvis kan betonas att alla religiösa traditioner liksom politiska ideologier kan användas och tolkas på ett sådant sätt att de legitimerar våld och dominans. Här är islam inte något undantag! Det är lätt att hitta exempel där islam har tolkas på ett sådant sätt att religionen har legitimerat terrordåd, erövring och patriarkala strukturer. Dessa tolkningsprinciper är dock varken unika för muslimer eller delade av alla människor som bekänner sig till religionen islam. För religionsvetare är det en central uppgift att problematisera förenklade föreställningar om religion och religiositet i samhället. Den kontrajihadistiska framställningen av islam är ett skolboksexempel på en essentialistisk, förenklad och oproblematiserad framställning. Genom att påpeka detta faktum är vårt syfte inte att försvara islam eller muslimer – något som muslimer själv får ägna sig åt. Istället är det vårt mål att genomföra en habil vetenskaplig analys som tar hänsyn till historiska och sociala förändringar liksom mångfald och förändringar över tid och rum. Det tillhör våra uppgifter som religionsvetare att identifiera fel, brister och onyanserade framställningar oberoende om dessa uttalas av religiösa ledare, politiker, debattörer, media eller kulturrasister.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet