Share It

fredagen den 7:e september 2012

Vad är religion för vem?


Nedan skriver David Thurfjell om begreppet ”religion” som analytisk kategori i samband med biologen och ateisten Richard Dawkins framträdande på Rival i Stockholm i onsdags. Vad olika individer och grupper menar med begreppet ”religion” och vem eller vilka som har rätt att definiera vad som är ett uttryck för religion och vad som inte är det har vi ofta diskuterat här på bloggen.

Svenska dagbladets ledarsida menar Benjamin Katzeff Silberstein att ”[t]illställningen på Rivalteatern bar klara drag av väckelsemöte, och den största skillnaden mot en vanlig gudstjänst var nog att Dawkinsanhängarna var långt mer entusiastiska än en genomsnittlig gudstjänstdeltagare.” På ett liknande sätt har Ulf Jonsson från den katolska tidskriften Signum upplevt kvällen. Stämningen var på topp, skriver han, ”fullt i klass med ett riktigt väckelsemöte under ledning av en osedvanligt karismatisk predikant.”

Om inramningen och dramaturgin av föreläsningen (som jag inte bevittnade) liknande ett väckelsemöte är inte förvånande. Spelreglerna för att skapa suggestiva stämningar eller retoriskt framgångsrika föredrag är de samma vare sig miljön är religiös eller inte. Som religionsvetare reagerar jag istället på att skribenterna tycks ha tillgång till andra människors känslor, och dessutom veta att dessa överensstämmer med känslor andra människor upplever under väckelsemöten. Kanske var det istället så att de själva fick känslor liknande de de kan få under väckelsemöten, eller – kanske mer troligt – att de upplevde det som att entusiastiska Dawkins-fans gav uttryck för känslor skribenterna förknippar med väckelsekristnas känsloupplevelser under gudstjänster?

Att notera är att de båda tolkade dessa starka känslouttryck som ”religiösa”. Som Thurfjell skriver i sitt inlägg är ”religion” att förstå som ett konstruerat begrepp, och som sådant fylls det med olika innehåll av olika människor. Inom religionsvetenskapen kan vi identifiera en rad olika uttryck som de fenomen människor upplever som religiösa ofta tar sig, t.ex. rituella, narrativa, funktionalistiska eller känslomässiga. Sådana uttryck kan vi finna även hos mänskliga aktiviteter som de flesta inte skulle definiera som religion – inom fotboll eller annan idrottsutövning tillexempel. Ulf Jonsson och Benjamin Katzeff Silberstein tycks alltså ha identifierat några sådana uttryck – en väckelseliknande stämning inför en karismatisk predikant – under Dawkins föreläsning.

Men att likna denna mer eller mindre uttalat ateistiska och religionskritiska sammankomst vid religion är inte okontroversiellt och det är intressant att notera hur såväl kristna som ateistiska debattörer reserverar sig mot jämförelsen.

På bloggen Kristen opinion menar man att det är ”förmätet och barnsligt” av Katzeff Silberstein att likna sammankomsten på Rival vid ett väckelsemöte. ”Stämningen var inte alls religiös”, slår man fast. Detta, menar skribenterna, kan de avgöra eftersom de har självupplevda kollektiva erfarenheter” av religiösa sammanhang där ”hängivenheten tas till riktiga höjder.”
Även ateister har reagerat på jämförelsen. På Humanistbloggen skriver Patrik Lindenfors att religion inte har monopol på vare sig entusiasm, applåder eller dedikation. Han menar att skribenterna försöker klistra på ateister uttryck för religion – som hängiven stämning, väckelse och religiös övertygelse – som man själva skäms över. Men, slår han fast: ”Vi är inte som ni. Och vi är jävligt glada över det.”

Lindenfors har säkert en poäng i att jämförelsen delvis kan förstås som ett retoriskt och provokativt menat grepp från skribenternas sida. Däremot är det inte självklart att religiösa skäms över starka känslor. Många förknippar snarare religion just med starka känslomässiga upp- och utlevelser.

Medan Jonsson och Katzeff Silberstein upplever gränserna mellan religion och icke-religion som mindre definitiva, upplever alltså såväl religiösa som ateistiska företrädare att det finns en tydlig gräns mellan religion och vad som inte är religion. Och företrädare för båda läger vet att slå fast att detta inte var ett uttryck för religion.

Jag tror fokuset på just känslor kan hjälpa oss att förstå de olika positionerna.

Hos såväl Jonsson som Katzeff Silberstein bygger liknelsen mellan ett väckelsemöte och Dawkins föreläsning på de likartade känslor de upplevde att tillställningarna föder. Lindenfors på Humanistbloggen fokuserar istället på de yttre ramarna och budskapens innehåll och menar att dessa, snarare än individuella upplevelser av dessa, definierar om det rör sig om religion eller inte. Skribenterna på Kristen opinion befinner sig någonstans däremellan. De noterar hur ”Dawkins väcker reaktioner som tycks härstamma mer från ryggmärgen [snarare] än från reflektion” men ger också uttryck för en upplevd gradskillnad mellan känsloupplevelser och tycks mena att de närvarande på Rival inte nådde de höjder som kännetecknar den religiösa hängivenhetens riktiga höjder.

Ur religionsvetenskapligt perspektiv blir därför debatten ett intressant exempel på samtida föreställningar om religion och på en ständigt pågående kamp om rätten att få definiera ett gemensamt men omtvistat begrepp.

Är det sammanhanget, eller den individuella upplevelsen som definierar huruvida något är religion eller inte?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet



14 kommentarer:

  1. Simon, en förutsättning för analys är att man åtminstone försöker göra den man återger rättvisa. Våra resonemang på bloggen kristen opinion är väl lite utförligare och ställer väl ändå mer komplicerade frågor än som det blir ihopbakat här? Vår poäng är väl liksom en annan, eller hur? Kanske är det er genre som blir så svår. Ni gör kraftfulla vetenskapliga markeringar av er själva och anspråk hela tiden, samtidigt som ni ska komma med snabba kommentarer om samtidsfenomen. Svår form uppenbarligen. Idéanalys och kritik är inte ett enkelt vetenskapligt område. Alltså, så här kan man faktiskt inte göra med en så komplex diskussion som denna. Ska vi inte ha det där seminariet snart så vi kan borra på djupet i religionskritiken, analysmetoderna, apologetiken osv? /Annika Borg, dr i tros-livsåsk vet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Annika

      Jag tycker nog att jag försökt göra de olika positionerna rättvisa och spegla komplexiteter i mitt inlägg. Men jag kan naturligtvis ha missförstått ert inlägg (det kanske är för utförligt, komplext och nyanserat för mig :) hur menar du att jag missförstått vad ni menar? Eller vad upplever du som så fel i mitt inlägg?

      Allt gott
      Simon

      Radera
  2. Snälla Simon, inläggen handlar väl ändå inte om känslor och väckelsemöten? Du gör ju mer än en höna av en fjäder och tappar ju helt poängerna med vad diskussionen handlar om. Det är ju en liten blinkning vi gör angående våra erfarenheter av religiösa sammankomster, det är lite småironiskt, inget du kan bygga en analys på (om du inte ska göra en psykoanalys vill säga). Vi slår väl inte fast något! Det är en liten kul knorr bara. Så här kan man inte läsa texter, återge frågeställningar om man gör vetenskapliga anspråk. Ja, du har missförstått, inte för att inlägget är komplext utan för att du sliter ut citat utan kontext för att driva någon sorts tes om känslor och religion. Jag ska ta ett exempel. När vi skriver om ryggmärgsreflexer är det inte kopplat till känslor inför religion, utan ryggmärgsreflexen handlar om ett metaplan: att man ständigt tycks tolka ateism med ett visst raster. Ordet "tankefigur" använder vi till och med. Mvh, Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen Annika

      Vi som skriver på den här bloggen tycker alla att det är roligt att vrida och vända på frågor som rör religion. Och vi tycker det är roligt att göra detta i form av en öppen diskussion med andra. Det är en av anledningarna till att vi startat bloggen och till att vi öppnat upp för kommentarer.

      Men för att det ska vara roligt och konstruktivt kräver det vissa riktlinjer. Att uttrycka sig nedlåtande ("Snälle Simon") eller utan vidare förklaring avfärda något som fel eller dåligt bidrar inte till ett roligt och intressant diskussionsklimat. Sluta med det, tack.

      Det är möjligt, eller kanske uppenbart, att vi har olika uppfattningar om vad dessa texter behandlar. Om du läser en gång till ser du att både SvD-texten och artikeln i Signum använder ordet "väckelsemöte" och exemplifierar det i emotionella termer. På er blogg gör ni det samma, men menar att dessa känslor inte bör tolkas som religiösa: "stämningen var inte alls religiös". På Humanistbloggen fokuserar man istället på föreläsningens inramning och innehåll, och menar att detta snarare än åhörarnas eventuella upplevelser, gör jämförelsen med ett väckelsemöte felaktig.

      Utifrån detta diskuterar jag hur olika människor och grupper har olika föreställningar om vad som kan förstås som religion. Vi kan väl i alla fall enas om att de fyra texter jag hänvisar till uttrycker olika uppfattningar i den frågan, eller?

      Med vänlig hälsning,
      Simon

      Radera
  3. Simon (snälle var inte ett försök att vara nedlåtande, utan en uttryck för hur mycket jag tycker du missuppfattar, snälla nån, kära nån, det finns ett helt spektra sådana uttryck). Problemet med din text är, med en vetenskaplig term,: räckvidd. Du har för lite material för att dra så långtgående slutsatser, du kopplar ihop olika spår av argumentationer och stöper ned i en form. Det övertygar inte. Nej, vi är inte överens, för du har en frågeställning som jag inte anser har den täckning i materialet som du anför. Jag har väl dessutom givit en utförlig förklaring. Jag tycker det här är grundkurs Simon, och om du tycker det är nedlåtande så får du göra det. Med de anspråk ni gör här för ni tåla att forskare inom religionsvetenskap reagerar. /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika

      Jag skriver en reflektion utifrån fyra texter, 2 artiklar och 2 blogginlägg, vilka jag har tillgång till, allihop. Jag har alltså allt relevant material.

      Simon

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  4. Jag är mest fascinerad över hur detta arrangemang har uppfattas som att handla om religion och ateism. Det var faktiskt inte kvällens tema, utan temat var vetenskap och dess populariserande.

    Nu nämndes religion och troende vid några tillfällen. Christer Sturmark gjorde det skämtsamt som konferencier. Detta uppfattade jag dock mest som ett försök att knyta an till publiken, vilket oftast fungerade. Att Dawkins berörde religiösa myter var naturligt då detta är en del av hans bok.

    Stämningen skulle lika gärna kunnat liknas med en jazzfestival, där de unga lovande musiker inleder och spelar upp inför kvällens huvudattraktion.

    Så det intressant att diskutera är varför olika kommentatorer valt att just tolka det som något 'religiöst'.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Ja det är intressant, och kanske lite olyckligt, att Dawkins kommit att förknippas mer med religion(skritik) än med biologi. Men jag tror själva inramningen - fri tanke, sturmark, dawkins - leder mångas tankar i riktning religion(skritik).

      Det är intressant hur den så kallade nyateismen i hög grad bidrar till den religionens plats i det offentliga.

      Simon

      Radera
  5. Hej Simon,
    Intressant! Jag tror att det är väldigt välgörande att analysera religioner och i det här fallet kyrkliga företrädares analyser av ateister ur vetenskapligt perspektiv. Det ger lite distans och lyfter en ur föreställningen att man själv är världens centrum och norm. Att inte alla tycker om det är inte så konstigt.
    Anneli Magnusson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anneli

      Tack för kommentaren. Ja, det är ett spännande faktum att religion är en het potatis i det offentliga samtalet.

      Allt gott
      Simon

      Radera
  6. Hej Simon,
    Tack för en intressant analys. En korrektion bara, vad gäller min egen inställning i frågan. Jag tycker inte (absolut inte!) att det finns en tydlig gräns mellan religion och vad som inte är religion. Religion är ett moln av möjligheter som överlappar med andra moln av möjligheter på ett sällsynt förvirrande sätt. Men det behövs ingen absolut gränsdragning för att kunna idka religionskritik. Det som blir problem i bloggsammanhang är däremot att man inte i varje inlägg kan komplicera frågan. (Jag får väl skriva ett inlägg om det någon gång.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Patrik

      Kul att du gillar bloggen. Det är inte heller min avsikt att tillskriva dig en sådan åsikt. Jag tycker nog att det är en ganska rimlig hållning att utgå från inramning och innehåll och utifrån det mena att vad som skedde på Rival inte var en religiös tilldragelse. Men det behöver ju i sin tur inte innebära att individer som var där upplevde stämning som religiös eller religionsliknande.

      Skulle vara spännande att läsa ett inlägg om detta på Humanistbloggen (som jag följer med intresse och nöje).

      Allt gott,
      Simon

      Radera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera