Katolska kyrkan och nya medier - en analys

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om att påven och Vatikanen har erövrat ytterligare ett socialt media - denna gång handlar det om Twitter. Enligt uppgifter från media skall påven twittra på åtta språk och hans så kallade hashtaggen #askpontifex skall redan ha fått tusentals följare. Samtidigt som påven och den katolska kyrkan ser en ny möjlighet att nå ut till sina trosfränder och potentiella nya troende är det också tydligt att de nya medierna kan användas för att ifrågasätta och till och med förlöjliga kyrkans makt. SvD rapporterar till exempel att skämten om påvens användning av twitter har blivit mycket vanliga under den gångna veckan. Ett exempel som återges i SvD lyder på följande sätt: ”Så nu kommer Påven inte längre att slänga ut folk ur kyrkan, han kommer bara avfölja folk på Twitter.”

Men samtidigt som katolska kyrkan börjar använda ett nytt socialt medium har ett flertal svenska tidningar - liksom vi här på bloggen - rapporterat om hur en präst i katolska kyrkan har uttryckt stark kritik mot årets julkalender eftersom den anses sprida ockultism och en tro på spöken och magi. Hur går dessa diametralt olika uppfattningar ihop - påven är positiv till den nya tekniken och lokala präster är oroliga för julkalenderns möjlighet att påverka barn på ett negativt sätt?

På många sätt illustrerar dessa två motsatta tendenser hur religiösa företrädare ofta har sett på nya media enligt mig. Å ena sidan har kyrkan (liksom andra samfund) ofta uttryckt en rädsla för nya medias möjlighet att vilseleda människor och leda dem bort från tron. Att kontrollera och förbjuda nya medier som tryckpressen, filmen och internet har inte varit ovanliga. När det gäller den katolska kyrkan är dessa tendenser exempelvis tydliga i samband med det Femte Laterankonciliet (1512-1517) där kyrkan uttrycker ett behov av att kontrollera tryckmediet så att tryckpressen inte användas för att sprida "fel" uppfattningar. När det gäller filmindustrin har katolska kyrkan och flera frikyrkor uttryckt en oro för dels filmernas innehåll - de kan sprida omoral, dryckenskap och leda till att människor tappar tron - och dels vad som händer i biografen när ljuset släcks. Könsblandade miljöer som inte kan kontrolleras av vuxna är ett skrämmande scenario för många religiösa ledare i både historia och nutid. Nu är detta inte någon rädsla som är unik för kristna, liknande uppfattningar återfinns till exempel även bland muslimska företrädare. 

Samtidigt som det alltid har funnits en oro från religiösa ledares håll för vad de nya medierna kan göra med människorna är det många som också har sett en potential i nya tekniker. Tryckpressen är ju till exempel motorn i många religiösa rörelsers mission och idag är det möjligt att finna så gott som alla religiösa riktningar på internet och andra sociala medier. Därför har det vuxit fram en attityd som ungefär kan uttryckas som "if you can't beat them, join them!" Därför ser vi idag en stark framväxt av olika former av religiösa alternativ när det gäller serietidningar, böcker, filmer och dataspel. Till skillnad från kommersiella mainstream medier har dessa religiösa produkter som främsta syfte att sprida ett "säkert" budskap som inte fylls av vare sig svordomar, nakenhet, våld, otro eller andra former av oanständigheter. Troende ses som potentiella kunder och som en ny marknad för produkter som Mangabibeln och den apokalyptiska Left behind-serien, bara för att ge två kristna exempel. Som religionsvetare utgör dessa nya produkter och deras bakomliggande strategier nya och centrala forskningsfält som bör utforskas. Men samtidigt som detta kan beskrivas som ett nytt fält är den historiska kopplingen till religion och ekonomi tydlig och som religionshistoriker är det lätt att konstatera att det inte tycks finnas mycket nytt under solen - inte ens när det gäller internet, twitter eller upprörda känslor för populärkulturella företeelser som julkalendern. Liknande attityder har ofta uttrycks när det gäller det skrivna ordet, tryckpressen, teater eller radio och tv. Ur dessa perspektiv tycks debatterna som rasar i vår egen tid inte vara speciellt unika. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

* Den som vill läsa mer om just muslimska teologers attityder till nya media rekommenderas min bok Muslims and the New Media. Historical and Contemporary Debates (Ashgate 2011).