måndag 6 mars 2017

Muslimsk mångfald och mellanmuslimska konflikter i Sverige


Som ett resultat av migration från en rad olika länder med muslimsk majoritetsbefolkning är islam i Sverige ett i hög grad heterogent fenomen. Denna muslimska mångfald medför att islam representeras på olika sätt av individer och grupper med rötter i olika muslimska kulturer, men också att det i Sverige finns tydliga motsättningar mellan olika muslimska grupperingar.
I rapporten Globala konflikter med lokala konsekvenser, publicerad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), understryker rapportförfattarna Göran Larsson och Mårten Björk att det finns ”ett behov av att studera och få en fördjupad kunskap om huruvida konflikterna mellan olika individer/grupper och olika tolkningar av till exempel islam i Syrien och Irak kan komma att påverka situationen för muslimer och andra minoriteter i Sverige.” (Björk och Larsson 2015: 13–14, se även Göran Larssons Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt 2014: 116).
Under senare år har muslimer vittnat om sådana konflikter och efterlyst ett ökat stöd från och samarbete med majoritetssamhället kring dessa frågor. I exempelvis Göran Larsson och David Thurfjells rapport Shiamuslimer i Sverige beskrivs motsättningar mellan salafistiska och shiitiska muslimer i Göteborg, som tagit sig uttryck i rena uppmaningar att döda shiamuslimer (2013: 51), liknande hot mot shiamuslimer har också rapporterats från Örebro (Björk & Larsson 2015: 9).
I en rapport om sufism och sufiorganisationer i Stockholm, Göteborg och Malmö som publicerades av Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) intervjuade jag svenska sufier bland annat om deras upplevelser av motsättningar i samhället. Här ett längre citat ur rapporten:

Materialet visar att relationer mellan sufiorienterade och vad respondenterna definierar som salafistiskt eller islamistiskt orienterade muslimer är spända i Sverige. Oftast tycks motsättningarna stanna vid diskussioner, men i några fall beskrivs hur individer ur dessa konkurrerande grupper ”infiltrerat” sufiska organisationer och därigenom tagit över styrelser eller lokaler (se Larsson 2014 för diskussioner om konflikter och konkurrens mellan olika muslimska grupper i Sverige). En respondent från Naqshbandiyya-Khalidiyya i Göteborg berättar till och med om direkta hot och konfrontationer genom åren. Så gör även representanter för Qadiriyya i Tensta utanför Stockholm, där man upplevt motsättningar med individer som identifieras som al-Shabaab. Respondenter i Stockholm meddelar att de börjat dra sig för att besöka vissa moskéer, och att de inte längre gör dhikr eller andra sufiaktiviteter i moskéer på grund av sådana motsättningar. Det finns också en tveksamhet kring att öppet tala om att man är sufi eftersom man inte känner sig trygg.
    Materialet visar också på exempel där sufimuslimer tar aktiv del i denna tolkningskonflikt, och hur de kan lyfta fram sin islamtolkning i opposition till islamism eller salafism. Ett exempel är den föreläsningsserie som arrangerades av bland andra Mohammad Muslim i Aysha-moskén Stockholm 2015. Det finns också en ambition inte bara att representera islam bland muslimer, utan även i medier och i relation till politiker och beslutsfattare. Betoningen av ”traditionen” ska alltså förstås som en strategi i en inom-muslimsk konflikt över representation och tolkningsföreträde. Simon Stjernholm har visat på en liknande tendens i sin avhandling om Naqshbandi-Haqqani i England. Den engelska gruppen har grundat institutionen Sufi Muslim Council (SMC) utifrån en vilja att lyfta fram (sin) sufism som ett uttryck för vad de anser vara en traditionell, sann, islam i konkurrens med vad de kallar islamistiska eller extremistiska grupper (Stjernholm 2011). SMC skapades efter bomberna i Londons kollektivtrafik 2005 och är ett exempel på hur sufimuslimer vill lyfta fram sin tradition och praktik i en markering mot extremistiska grupperingar som al-Qaida eller den så kallade Islamiska staten.
     Dessa spända relationer kan förstås som lokala uttryck för globala trender. Reformistiska och fundamentalistiska muslimska grupperingar har ofta kritiserat vissa uttryck för sufism för att vara oislamiska innovationer. Konflikter mellan sufi- och salafi-muslimer är, bredvid konflikter mellan salafi- och shia-muslimer, bland de mest framträdande inom islam under 1900- och 2000-talet (Sirriyeh 1999, De Jong & Radtke 1999, Ridgeon 2015). Sådana sekteristiska motsättningar har ökat i modern tid, inte minst under de pågående konflikterna i Syrien och Irak.
    Det är dock viktigt att komma ihåg att materialet endast bygger på intervjuer med representanter för sufigrupper, och att ambitionen inte varit att undersöka om de individer och grupper som pekas ut som salafistiska eller islamistiska faktiskt tillhör eller identifierar sig med dessa traditioner. Liksom i samhället i övrigt är ”salafist” och ”islamist” närmast nedsättande ord i en allmän sufidiskurs, och kan ibland användas strategiskt och oprecist om muslimer med konkurrerande islamtolkning. Vad materialet hur som helst visar, och som påpekats i tidigare rapporter (Larsson & Thurfjell 2013, Larsson 2014), är att svenska muslimer vittnar om mellanmuslimska motsättningar. Såväl sufimuslimer som ahmadiyyamuslimer och företrädare för de större shiitiska och sunnitiska grenarna uttrycker oro över situationen. Hur dessa motsättningar ser ut i Sverige och hur de har förändrats över tid har vi dock dålig kunskap om i nuläget.

Detta är ett område där vi behöver mer forskning, men det är också ett fält som reser stora kunskapsteoretiska och inte minst metodologiska utmaningar. Något vi kommer att få anledning att återvända till här på bloggen.


Södertörns högskola